Tyskan - var är du?

Allra först en liten varning. Detta inlägg kommer, om möjligt, att vara ännu yrare och innehålla mera svammel än mina "normala" inlägg. Orsaken är inget annat än vanlig trötthet och därmed känns det som om mina tankar skulle gå i slowmotion och min hjärna* fullproppad med bomull. Hjulet surrar men hamstern är död.

Nu kommer jag att klaga lite, för första gången på allvar (räknar inte med sidospåret Flygsäkerhet). Det jag tänker klaga över är det tyska språket, eller rättare avsaknaden av det tyska språket i min vardag.

På jobbet blir det inte tid eller tillfälle för några längre eller mera ingående diskussioner på tyska. Och när mina arbetskollegor pratar sinsemellan så är det både snabbt, otydligt och absolut inte på standard högtyska. Detta leder till att min tyska inte närmelsevis utvecklas så som den borde.

Felet är naturligtvis till stor del mitt, eftersom jag ibland drar mig för att säga något eftersom min tyska är så dålig. Det jag saknar är några jämnåriga att diskutera med och kunna fara ut på en öl med. Det är då man lär sig språket; en lugn miljö tillsammans med någon man känner och som har tålamod.
Hittills har doktor Michael varit min bästa "tränare". Med honom har det blivit mycket diskuterat; han använder endast tyska och jag en kombination mellan tyska och engelska. Engelskan tar man till när diskussionen är så viktigt att man inte kan låta brister i språket ställa till med hinder ;) Men Michael har två jobb, en fru, två små barn och ett hus att ta hand om. Så det är inte alltför ofta som man hinner diskutera med honom.

Måste skärpa mig, måste ta mera initiativ själv. För om det fortsätter i denna takt så blir det nog inga stora framsteg med min tyska denna sommar. Vilket vore extremt synd. En sån här chans att lära sig tyska dimper inte när hur som helst. Den måste tas tillvara!


* Joodå Pede, jag har en hjärna. Det är sen en annan sak att jag kanske inte riktigt vet hur jag ska använda den.