Deprimerad? Javisst!

När man läser min beskrivning av mig själv och hur jag ser på mitt egen bloggande så kunde man tro att jag har problem - vilket jag naturligtvis har. Jag är mycket mycket deprimerad och missnöjd med min tillvaro. Allt är skit, allt har gått åt skogs, inget är bra. Katten har nageltrång och jag har skit mellan tårna. För att inte nämna smutsigt hår och skoskav (vilket jag inte har, men det är ändå jävligt!)

Vi kan ta det från början. En dyster vinternatt för 25 år sen föddes en ytterst fult och groteskt gossebarn i... Ja, eller vi kanske ska hållas till den senaste närtiden.
Min svåra depression kan bl.a. härledas till den extremt tunga och hemska vistelsen i Tyskland denna sommar. Väl framme i Tyskland så envisades en massa påträngande människor att umgås med mig, passa upp mig och massor anat med besvärliga och integritetskränkande handlingar. De gav mig en liten RÖD VW Lupo som jag tvingades köra med hela sommaren. Bilen hade reklam på sidan, så de utnyttjade mig som en levande reklampelare.

Sen stängde in mig i stort hus med massor med rum och gångar som man kunde gå vilse i. Köket och kylskåpet var fullt med mat åt mig, äcklig tysk mat som jag kände mig tvungen att äta (de ville att jag skulle bli fet, usch vad elakt!). De fanns också öl i kylskåpet och när man sätter det i samband med att det fanns en stor swimmingpool som de tvingade mig använda så är det inte att man blir liiite misstänksam!! De ville ta livet av mig! De visste garanterat att jag var en dålig simmare och hoppades att jag skulle första kvällen dricka upp alla öl (eftersom jag juh är en finne, finnar dricker alltid upp allt de ser som innehåller alkohol) och därefter skulle jag få för mig den briljanta idén att ta en simtur... (De visste att många dör i Finland på midsommaren pga att de är fulla och drunknar).

Nej, jag klarar inte av att skriva mera. Jag blir så deprimerad, orkar inte tänka på den tunga och svarta tiden i tyskland mera. Vill bara glömma allt...

Ja, så ni har all rätt att misstänka att jag är deprimerad och har det svårt. Jag älskar att få medlidande och ömkan, snälla ge mig ert medlidande! Tyck synd om mig! De är synd om mig, usch. Just det.